Dialogen pågår mitt huvud. Det inre förbandet som skulle sitta tills dess att stygnen ska tas bort har börjat släppa. Min tudelade känsla inför detta; en oro över att bakterier ska ta sig in via operationssåret och min snålhet, eller låt mig säga min förmåga att inte över spendera pengar, har alltså startat en dialog. ”Hellre fattig och smart, än rik och dum” blir min slutsats och jag bokar en tid för att få hjälp att lägga om såret.
Det är dag nummer nio sedan operationen. Tiden har gått snabbt och samtidigt så känner jag mig färdig med detta. Så klar. Såret läkt. Stygnen ska bort, då jag är återställd. Men jag vet att det inte är så enkelt. Fast jag blir glad när jag investerat mina 300kr och får höra av sjuksystern som lägger om stygnen att ”det har läkt väldigt fint!” Godkänt för lite svettande säger hon. Det kittlar lite i själen för mig.
Jag hör ändå av mig till min operationsdoktor när jag kommer hem. Har bestämt mig för att jag ska vara smart. Inte hetsa. Inte behöva känna att jag blir besviken på mig själv för att jag inte kunde lägga band på mina impulser. Men även han säger att om stygnen läkt fint så kan jag absolut svettas lite! Jag packar ner mina cykel-sandaler, som är helt vanliga sandaler men som inte har ett band som trycker bak på hälen, i väskan och beger mig till gymmet.
Det var längesen jag var utan svett och flåsig träning under en sån lång period. Kanske låter lite märkligt. Men jag älskar att träna. Kanske älskar jag mer träning och stimulans än vad jag älskar resultat och prestationer? Men har nog ändå kommit fram till att det vore bra med lite mer periodisering av vila, utan att behöva lägga sig på operationsbordet.
Men när jag kliver ut ur spinningsalen och det droppar svett efter mig undrar jag om det var så att operationen även innefattade en mindre borttagning av hjärnbarken? Lite blev helt plötsligt abnormt mycket svett. Glad jag tagit med en handduk som går att fläkta foten och torka bort allt överflödigt. Den där önskan av att vara smart och tållamodsfull verkar ha droppat av mig och rinner sakta ned längst min ryggrad
Men ingen större skada skedd. Och efter någon dag så vågar jag själv tvätta stygnen med tvål och ljummet vatten, precis som sjuksköterskan sa. Lägger på ett nytt förband, för svettas verkar gör att de släpper rätt rejält i kanterna. Ett av de nya förbanden jag sätter på får det att klia, känns som att hälen sväller upp igen och jag vet inte om det är stygnen som vill trycka sig ut genom huden eller om det är något annat som irriterar. Men med en dag kvar till dess att stygnen ska bort så tar jag det med ro.
Och när jag endorfinhög och lycklig går ut från gymmet inser jag att jag skulle kunna lägga över en miljon för att få kunna springa utan smärta igen. Den siffran väcker inte ens snålheten till liv, för löpningen den är min allra viktigaste rikedom. Den gör mig till en miljonär av härliga känslor och tillfredställelse.
Next up: ta bort stygnen!