Jag håller hårt i kudden. Försöker andas djupa andetag. Det är svårt när man ligger  på mage. Sjuksköterskan håller i mitt ben samtidigt som de noggrant rengör hälen. Fyra bedövningssprutor ska sättas. Och tydligen så kommer några minuter av fruktansvärd smärta uppstå. Då sticker jag” säger läkaren. Sjuksköterskan håller emot, som att min reaktion skulle vara att sparka rakt ut. Jag släpper kudden. Var det här allt? Gjorde ju inte ens ont. 

Min oförmåga att vänta gjorde att jag vända mig till Sports medicine Umeå, några dagar efter jag kommit hem. Jag hade ställt in mig på att nu orkade jag inte längre ignorera smärtan. Inte längre fokusera på det härliga med att kunna springa. Utan smärtan som funnits där men inte fått någon uppmärksamhet blev helt plötsligt de mest centrala i mitt liv. Varje steg slet bak i inflammationen. Jag haltade och påmindes om hur styrkan i min vad inte längre existerade.  

Så när min önskan om en tidigare operation, den 1/9, gick att ordna kändes valet självklart. Ett sista lopp, Idre Fjällmaraton 45km, de fick bli den avslutande löpturer för den haltande säsongen 2021. Direkt från målgång till operations bänken. Kanske en tydlig indikation på hur ens huvud fungerar. Men i min värld kändes det som en strålande plan! 

7.30 kliver jag in i receptionen på Idrotts medicin. Lika trevlig bemötande som alltid. Snabb hjälp och strax därefter kliver jag i den vita nattlinne liknande klänningen och tar på mig en morgonrock. Toppar den fabulösa klädseln med en grön mössa. Blir visad till en säng där jag ska lägga mig och väntar. Får en venkateter i handen. Den ska finnas där som en säkerhets åtgärd under operation. Men jag opereras med endast lokalbedövning. 

Lokalbedövningen sätts av läkaren som ska operera mig. Den sägs ska göra väldig ont då huden är tunn där sticken ska göras. Jag känner hur hjärtat börjar rusa lite. Ställer in mig på att bita ihop och visa att smärta är något jag kan behärska. Men för min del känns den knappt. Haft det mer smärtsamt med akupunktur i stela muskler, men det är så klart individuellt hur smärtan uttrycker sig. 

Efter någon halvtimme börjar sockerdrickan i foten övergå till en konstans bortdomning. Lite obehaglig känsla. Men känns tryggt att veta att det funkar. Får vänta i dryga 1,5 timme innan det är dags för mig att komma in i operationssalen. Foten känns märklig att gå på då hälen totalt saknar känsel. 

Blir tillbedd att lägga mig på mage på britsen som är placerad i mitten av rummet. Sjuksköterskan hämtar ett täcke efter att jag klargjort att jag ofta fryser. Efter en stund kommer läkaren in. Foten rengörs noggrant och det porlar på ett trevligt samtal i rummet. 

Jag känner mig i trygga händer men ett lätt illamående är närvarande. Tanken av att de ska skär upp ett snitt i min hud, lyfta upp huden med hjälp av en ”krok”. Ta ut den yttre slemsäcken först för att sedan lyfta upp även hälsenan. Ta den inre slemsäcken och sedan slå bort en bit ben från hälbenet, känns lite suspekt. 

Jag ber om att få höra ljudet som kommer att klinga när benbiten ska bort. Läkaren bankar med ett instrument liknande en hammare mot ett stor stål rör med vass kant. Det smäller till ordentligt och jag undrar varför jag trodde jag ville höra det ljudet. 

 Efter en hel del rengörande och noggrant paketerande av min fot drar träslöjds lektionen igång. Ja eller ljuden som kommer fylla de sterila operationsrummet de närmsta 40minutrarna har tydliga kopplingar till slöjdsalen. Det är en brännpenna som användas för att bränna av blodkärl, de luktar lite märkligt, stämjärnet som användas för att slå bort benbiten, filen som ska göra hälen mjuk och följsam och tråden, likt en lädertråd,  som ska sy ihop huden igen. 

Det pågår ett vardagligt samtal i rummet. Jag har bett om att få se alla delar de tagit ut när operationen är färdig. Hade gärna sett hur det såg ut just när de opererade men enligt operationssjuksköterskan så ser man i princip ingenting. Det är ett finlir. Det är nog lite mer krävande än att svarva ett brännbollsträ eller snida en smörkniv. 

När det sista av 8stygn är gjorda så sätta en steril kompress på såret, en linda dras ganska hårt runt foten och jag blir instruerad att den ska bort om ca 4dagar medan kompressen ska sitta fram till dagen då stygnen ska bort. Under kompressen har en steril miljö skapats och kommer inget in där kommer det inte bildas några bakterier som kan krypa in via såret.  

Jag får hjälp tillbaka till min säng där jag placerades först. Får ännu en gång instruktioner om hur såret ska skötas. Att en nedblodat kompress INTE ska bytas och att smärtstillande äter jag endast så länge jag behöver. Högläge är att rekommendera så ofta som möjligt. Och köra bil hem från operationen är inte möjligt. 

Jag lämnar sedan lokalen. Tar hjälp av kryckorna och den obehagliga sockerdrickan i foten sitter i ett dygn efteråt. Rädd för att smärtan ska komma när de smärtstillande försvinner men så blir inte fallet. Första natten brinner foten dock fotem. Efter det så känns det helt otroligt bra. Jag tänker på hur jag målat upp scenarion av fruktansvärd smärta över en längre tid. Men det enda jag känner är hur befriande det känns. Jag hade ju mer ont i foten innan operation än efter. Jag vet inte vad det säger mest om? 

 Spring om du kan, vila om du har ont /Fanny